Kritik av det praktiska förnuftet

Kant behandlar här förnuftet i dess praktiska bruk, dvs. i dess bestämmande av viljan och påverkan på handlingen. I centrum står Kants berömda kategoriska imperativet: "Handla så att maximen för din vilja alltid samtidigt kan gälla som princip för en allmän lag." Grundtanken är att det moraliska värdet hos mina handlingar inte har att göra med känslor, böjelser eller nyttoöverväganden, utan beror på de maximer jag lägger till grund för dem. Endast om en maxim är universaliserbar om jag kan vilja att den upphöjs till en allmän norm är handlingen moraliskt riktig. På denna grund ger Kant också en ny behandling av de metafysiska idéer, särskilt idén om den fria viljan, som i Kritik av det rena förnuftet förblev problematiska. Medan människan som objekt oundvikligen är underställd kedjor av orsaker och verkningar måste man enligt Kant anta att människan i sig, som moraliskt handlande person, är fri att handla så som hennes förnuft bjuder. Kritik av det praktiska förnuftet (1788) är Kants andra kritiska verk. Det hör till moralfilosofins klassiska verk och har utövat stort inflytande också på förespråkare för andra etiska perspektiv. Samtidigt utgör Kants morallära, såsom mönsterbildande för all pliktetik, en ofrånkomlig utmaning för dagens utilitaristiska synsätt, liksom för alla försök att naturalisera etiken. På så sätt förblir Kant en oumbärlig röst i dagens moralfilosofiska diskussion.