"Ta av dig den där. Det som händer där ute påminner om 30-talet i Polen."
Farmor pekar på Davidsstjärnan som hänger runt min hals och fortsätter:
"Du kan råka illa ut."
Vi sitter som vanligt i köket, platsen där hon till slut började berätta. Om då, hur hon överlevde. Om nu, om mardrömmarna som aldrig försvinner. Minnen från kriget som rullar på näthinnan som en film hon aldrig kan pausa. Det är på natten hon ser konturerna av deras ansikten tydligt, som hon kan höra sin lillasysters röst. Ibland lever de igen, ibland är hon tillbaka i det polska ghettot där mamma och pappa motar ut sin tonårsdotter. Tvingar henne att återigen fly till skogen, mot fienden som satt ett pris på hennes liv, bara för att hon är judinna.
Att vara en Förintelseöverlevande kallar farmor inte för en välsignelse, utan ett straff. Att tvingas leva med skulden över att hon lever, inte de.
Ett kilo socker handlar om ett av de sista vittnena till Förintelsen som fortfarande är kvar i livet. Vad händer när ingen av dem längre finns? Nu med nyskrivet efterord.
"Det är ett vackert resultat som bär på en djup sanning. Att minnas och att dela minnen är det som gör oss till människor." Aftonbladet