Det första bandet av trebandsverket Ny svensk teaterhistoria tar avstamp i en tid då det inte fanns någon motsvarighet till det vi i dagligt tal kallar för teater. Men med en bred formulering av teaterbegreppet faller så vitt skilda företeelser som hällristningar och folklekar, ringränningar och karuseller, gycklare och komedianter, kyrkliga processioner och kungliga intåg också inom teaterns område.
Den tidiga teatern var inte bara skådespel att roas eller imponeras av på gator och torg. Med renässansens bildningsideal följde omfattande studier av antikens dramer och vid skolor och universitet övades vältalighet genom framförandet av pjäser i didaktiskt syfte.
Flera svenska regenter genom historien förstod att väl tillvarata teaterns potential som ett uttryck för makten och förhärligandet av monarkin blev under 1700-talet en av teaterns främsta uppgifter. Gustav III grundaren av de kungliga teatrarna bidrog själv i hög grad till att med teaterns hjälp sprida glans kring sin person. När det ödesdigra skottet föll under maskeradbalen på Stockholmsoperan den 16 mars 1792, blev detta en av de mest dramatiska och kanske också en av de viktigaste händelserna i svensk teaterhistoria. Gustav III:s död innebar slutet på en epok också inom teatern. Villkoren för 1800-talets teater skulle komma att dikteras av helt andra förutsättningar.