Under min uppväxt lärde jag mig hur jag skulle stänga av
mig själv. Jag formade mig själv inifrån genom att inte känna
känslor. Jag var rädd för att känna. Jag var rädd för att leva.
Jag var rädd för att dö.
När jag blev äldre. När alkoholen och drogerna var den
knapp jag använde mig av för att slippa känna. När jag låg
där på häktet och kände att jag lika gärna kan dö. Det var
då jag gav upp. Jag slutade kämpa. Det var då jag förstod
att den enda vägen ut är att blicka in. Jag hade aldrig känt
motpolen. Aldrig känt ljuset. Jag blev tvungen att gå igenom
mitt mörker för att finna motpolen, ljuset. Jag var tvungen
att nästan dö för att våga leva.