Trots att hon trivts så bra med eleverna på högstadiet och utbildat sig till behörig pedagog, så beslutar hon sig ändå för att lämna skolan. I det vardagliga arbetslivet fick man som lärare alltid lappa och laga, utan att nästan aldrig skapa något nytt. Hela tiden skulle lärarkåren anpassa sig till fler och fler byråkratiska påbud. Mindre och mindre tid fanns kvar för det som skolan är till för, nämligen eleverna och deras pedagogiska och personliga utveckling. Det kändes tungrott, omodernt och trist.
Men vägarna förde henne ändå åter till skolans värld och under många år fortsatte hon att jobba som lärare. Men trots att skolorna och skolformerna växlade, var det alltid något som bestod, nämligen skolans omoderna varande.