Det omfattande svenska bostadsbyggandet efter andra världskriget utgick från grannskapsenheter med tusentals människor, skola, köpcentrum, daghem, samlingslokaler och andra institutioner. Ambitionen var att bygga goda bostäder och dessutom skapa förutsättningar för demokratiskt samverkande kollektiv.
Med miljonprogrammet på 1960-talet nådde bostadsbyggandet sin kulmen med tillkomsten av Rosengård, Tensta, Skärholmen och andra områden som senare fördömdes för sin isolerande och gemenskapsdödande effekt.
Mats Franzén och Eva Sandstedt visar att det paradoxalt nog rått en kontinuitet i byggandet och att grannskapstanken hela tiden stått i centrum. De hävdar vidare att grannskapsideologin motsvarade de expansiva krafterna under denna period.
För att analysera denna bokens centrala tes utgår författarna från Habermas teori om offentlighetens förändring i de västerländska samhällena, omvandlingen av den klassiska liberala staten med dess skarpa åtskillnad mellan stat och privatsfär till den moderna socialstaten, där staten övertagit allt fler samhällsuppgifter samtidigt som intresseorganisationerna fått allt större inflytande i statsapparaten.
Med hjälp av en omfattande analys av den statliga politiken stadsplanering och byggande, trafikpolitik, åtgärder för att rationalisera detaljhandeln och byggindustrin visar författarna att förutsättningen för grannskapsenheterna var denna massiva statliga intervention tillsammans med den långvariga högkonjunkturen efter 1945.
Välfärdsstat och byggande är ett banbrytande arbete, oundgängligt för alla som är intresserade av samhällsplaneringens villkor.
"Ovanligt läsbar och läsvärd." Allt om böcker
" en betydande teoretisk skärpa och uppfinningsrikedom." Plan