Livet har äntligen fallit på plats för prästen Klara i det nästan övergivna brukssamhället där hon fått tjänst. Om några veckor ska hustrun Anna föda deras barn, församlingen har börjat få nytt liv igen, och snart ska hennes kamrat Helena gästspela med sin teatergrupp.
Då upptäcker hon knölar i bröstet, och detta utlöse ren existentiell kris.
Klara vill inte besvära Anna med sin oro och pyrande rädsla. Hennes nyss så trygga tillvaro krackelerar sakta, nästan omärkligt. I hennes drömmar och i hennes vakna liv sipprar minnen fram genom nya bristningar och små sprickor. Den trosvissa uppväxten i pingstkyrkan, tonårens gudstvivel, Alice, hennes självupptagna första kärlek. Och Johanna. Första flickvännen, skådespelerskan.
Johanna som stod med ena foten i en annan värld. Som levde efter ett mönster som Klara inte kunde tyda. Som ville förstå. Som såg igenom alla masker. Johanna som maniskt spårade efter bortglömda platser och ödehus.
När färgerna rasar i sjok och golven börjar svikta gör byggnaden uppror. Bakom ligger skogen tät som alltid.
Ändå är något förlorat.
"Vaka" är en stillsam berättelse om minnen som sakta skaver mot varandra och flyttar på sig som isflak till nya mönster. Nästan händelselöst smyger den sig in hos läsaren genom små revor och sprickor och ger eko länge.
Recension: Litteraturmagazinet
http://www.litteraturmagazinet.se/li-osterberg/vaka/recension/sebastian-nilsson-lindberg