Leif Holmstrands nya diktsamling, som lånar sin titel från John Cage, är både vacker, sorglig och rolig. Det är samhällskritiskt och historiskt förankrat, ofta med en liten berättelse i varje dikt, mestadels på bunden vers men ibland även prosalyrik. Anmärkningsvärda är namndikterna, som är skrivna till specifika personer. Flera av dessa är döda familjemedlemmar, andra är älskare och vänner, och alla dikterna har en uppsluppen enkelhet mitt i en stor kärlek och sorg. Ett viktigt tema i boken är döden. Men så är även uppluckringen mellan jaget och omvärlden – ett försök att släppa perceptionerna fria.