Går på Drottninggatan i Stockholm på väg till ett möte. Klockan är tio på förmiddagen. Nästan framme vid gatukorsningen slår jag för säkerhets skull upp adressen i telefonen. Jag har varit där flera gånger, senast i våras, fast minns det inte tydligt.
Så inleds Peter Mosskins djupt personliga dagbok från året då han fick diagnosen alzheimer. Symptomen är få, men ändå tydliga. Några minnen som är nära i tiden har redan bleknat och försvunnit. Andra, ofta mer avlägsna, känns mer äkta än någonsin tidigare. Boken är en berättelse inifrån sjukdomen, men också om att vara mitt i ett helt vanligt vardagsliv. Om att fungera nästan som förut men samtidigt veta att prognosen är dålig. Och att det finns medicin att få, men inte i Sverige. Än.