Ett hus, avsides, i västsvensk landsbygd. Där bor ett ungt par och deras tvååriga dotter. En vän till dem kommer på besök. Det är tidigt i advent, i ett tidigt 1980-tal. Han stannar en vecka. Han är slagen ur balans, han kommer med en svartsyn som tvingar dem att själva formulera vad de tror på. Det är ramen, nästan orörlig, halva berättelsen igenom. Samtal, minnen, vardagshändelser. Vandrar vi mot de nya slavsamhällena på datateknikens och bioteknikens krön? Kan grunden för människovärdet faktiskt gå sönder, oreparabelt? Det är besökarens, Ödmans, frågor, uppjagat yviga men svåra att avfärda. Gunnar är arkeolog, arbetar på ett museum. Savrein är sjuksköterska. Deras möte en gång när de bägge sommarjobbade på ett sjukhus ligger som en återvändande melodislinga under berättelsens nutid. I bokens andra hälft har synfältet delat sig. Ödman befinner sig i Jerusalem, uppfylld av nya möten. Savrein får resa på hastigt sjukbesök till en viktig person från barndomen. Gunnar är kvar i huset med dottern, försöker åter sortera tankar och minnen. Löv till läkedom är en tankeroman om det mänskligas slut, och en roman om livskänslans finfördelade balanser.